Min stackars älskling vakna i morse med en sån extrem smärta i vänster foten som han är stell opererad i. Så vi var tvugna att åka in till akuten men han klara inte av att ta sig ur sängen. Så jag fick ringa ambulansen de kom och hjälpte oss. Det ska gå innan Mikael gråter av smärta. När han gör det då är det verkligen inte bra. Ambulansen kom efter 25min och hjälpte honom in till Lund. Ambulans personalen kom inte här i från dessa trakterna. Så trotts att jag körde en kvart efter dem så kom vi fram nästan samtidigt. Tänk om det hade varit något riktigt alvarligt ex som andningsuppehåll eller hjärtat stannat. Då hade det varit katastrof. Sen väl framme så hade båren gått i baklås så de fick skruva los båren. Allt detta fick jag reda på sen. När jag kom in till akuten så sa det att Mikael inte fanns där men se det var inte så konstigt med allt det strullet på vägen. Nästan 50min senare så kom det någon och hämta mig. Ja ha vad gjorde de då dessa 6timmarna vi var där. Jo de tog ett blodprov som inte vissa något och skicka hem honom. Ingen röntgen ingenting. De sa men i morgon måste du komma in igen så tar vio nya prover och ser vad det vissar. De trodde nämligen att han fått en infektion i foten. Mikael är alltid kall om sinna fötter men nu var den var och lite svullen. När de sa att vi fick åka hem igen. Tänkte jag ni är roliga ni han kan inte stå på foten till råga på allt så i höger knä har han en spruken knäskål så det bennet kan han inte belasta fullt på i heller. Det ska bli spännande att se hur detta ska gå. Tack och lov har det funkat än. Nu återstår det att se hur natten och morgonen blir. Bara det inte blir lika jobbigt för honom igen. När ska han få ha en lugn stund och bara få vara Mikael och inte Reumatikern Mikael???